Omdömen...

Den dokumentation som förs kring varje enskild elev har ökat lavinartat under senare år. Lärarna ägnar alltmer tid åt att formulera individuella undervisningsplaner, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen m.m. Det upprättas matriser för att underlätta formuleringar, styrdokumenten granskas, kunskaper rangordnas och kvalitetssäkras. Alla elever ska ha skriftliga omdömen, och om Björklund får som han vill ska dessa omdömen ges redan från förskoleklass.

Mötet med eleverna störs ibland av kraven på dokumentation och lärarna dignar i nuläget under pappershögarna eller i formuleringar. För att inte tala om föräldrarna som går hem efter utvecklingssamtalen med stora pappershögar att läsa igenom, om nu inte skolan börjat arbeta med någon form av digital dokumentation förstås, t.ex. Unikum.

Omdömen kan ges på många sätt, i skriftlig eller digital form eller ibland även som inspelade ljudfilmer, ex. Jing, där läraren läser in sina tankar och reflektioner kring eleven och dess prestationer. Detta sätt att ge omdömen via inspelat ljud kan vara ett nytt sätt att prova på att ge feedback till elever i skolan. Och då kanske särskilt när man granskar enskilda arbeten, uppgifter, där man dels vill ge respons på arbetet, dels ge tips på hur det kan bli ännu bättre. I sann Vygotskij-anda kanske? Nackdelen är väl att det blir en envägskommunikation när läraren ger feedback hemma ifrån arbetsrummet och eleven får motta omdömet vid ett senare tillfälle utan chans att fråga och be om eventuella förtydliganden.

Oavsett hur omdömen ges så följer responsen eleven sedan terminen ut, in i nästa läsår och kanske till och med genom hela skolan? Hela livet? För det mesta så är elever och föräldrar med i utformningen av omdömena men det händer även ibland att den information som ges, oavsett om den är skriftlig eller muntlig, kan vara svår för familjen att ändra på.

I farten när man som lärare ska leverera omdömen tappar man ibland elevperspektivet och glömmer att väga varje ord på guldvåg. Mitt i omdömena kan det ibland smyga sig in kommentarer/meningar som handlar mer om elevens person än om elevens handlingar, prestationer. Det kan vara förödande för en enskild elev att bära... Ex. kan det stå/låta att eleven kan vara envis, slarvig eller bli påfrestande för andra. Alla tre egenskaper som ligger mer på det personliga planet än på skolprestationen. Den elev som får se/höra det blir nog lite tilltufsad och backar förmodligen...

Beröm är bra i alla lägen, skapar ofta ännu bättre resultat och höjer elevernas självkänsla. Och det som ska förbättras ska vara kopplat till arbetsförmåga, inte personlighet! Glöm alltså inte att tänka in i elevperspektivet när det skapas omdömen, en självkänsla knäcks så lätt men är så svår att bygga upp igen. Och ska vi nu skriva omdömen för elever redan från sex års ålder blir varje omdöme ännu viktigare. För vad vill vi ha för elever i slutänden? Modiga, med härlig självkänsla och tilltro på livet, lustfyllda, fulla av tillförsikt och nyfikenhet? Eller kuvade, tilltufsade personer som backar alltmer i självkänsla? I självförtroende? Och blir alltmer försiktiga i gemenskapen? ... Bara en tanke...