torsdagen den 30:e januari 2014

I molnet



Det sägs att man kan gå som  moln! Men man kan även gå i moln! Det är väl det vi gjort nu de senaste dagarna? Men visste ni att man också kan städa i moln? 

Nu tänker jag inte bara på damm-moln, moln som jag tyvärr är rätt van vid. När man äntligen får tid för dammsugning så kan läget vara sånt här hemma att det vimlar av mindre molntussar.  Nej, jag tänker snarare på datormolnet, eller cybermolnet som andra kallar det för! 

Och tänk, det är faktiskt riktigt skönt att få städa även här. Att få tid att slutföra inlägg som väntat snart ett helt år, att få tid att sortera upp sina tankar och att få tid att sortera bland bilder och dokument i molnet! 

Men hade någon sagt till mig för 20 år sen att jag skulle städa i cybermolnet - då hade jag nog trott att de vistats uppe i "rymden", att de var uppe i det blå! Hi, hi....

fredagen den 11:e januari 2013

Det nya teknikåret 2013


Inför årsskiftet brukar man summera det gamla året och blicka framåt det nya kommande året! Tidningarna är fyllda med årskrönikor, artiklar om nyårslöften och/eller skribenters förhoppningar inför framtiden. På TV summeras och blickas bakåt och framåt, nu sist var det teknikåret 2013 som debatterades.
 
-Vad är det för prylar som är aktuella att skaffa nu? frågar tv-reportrarna.
-Ja, det kan vara hybriddatorer och go-prokameror, säger redaktören för pryltidningen.  
-Eller trådlös laddning av mobilen.
-Men är det inte farligt med strålningen?
-Äh, det är helt ok med strålning, fortsätter redaktören och berättar vidare om de nya systemkamerorna som man både kan ringa och Skypa med.

Jag tittar intresserat på alla tekniska prylar som är uppdukade på bordet i tv-studion men blir samtidigt lite oroad över att utvecklingen går så fort. När man precis tycker att man inhandlat det man behöver och uppgraderat mobilen eller bytt datorn, tv:n eller musikanläggningen så inser man att det kanske snart är dags för byte igen.

Jag blir lite förundrad över hur många av oss som helt uppslukas av nymodigheterna och hur svårt det kan vara som enskild att stå emot. En familj utan tillgång till dator hamnar snabbt i problem idag, mycket av kommunikationen görs enbart digitalt numer.

Men när redaktören säger:
-Den som har mest prylar när man dör vinner!
 Då känner jag att den tävlingen inte är viktig för mig att vinna!





söndagen den 8:e maj 2011

Ska elever få blogga?

I min omgivning träffar jag folk med olika inställning till det moderna informationssamhället som vi redan lever i. Man är skeptisk till användningen av datorer i skolan eller på fritiden.
-Barn ska leka, säger man.
-Barn ska vara ute i friska luften.
-Barn ska lära sig skriva med pennan, gärna gammaldags skrivstil!
-Barn ska inte sitta och stirra in i datorn på skoltid, det gör de så ofta hemma ändå!

Och många är de som hävdar att det är farligt för barn att vara på nätet, att barn inte ska blogga, att barn inte förstår allvaret, att de genast kommer att skriva elakheter om andra - då blir jag både trött och arg.

Jag vill absolut inte underskatta barnens/elevernas kompetens och förmåga. Jag tror absolut att barn kan lära sig hantera nätet snabbt, att de kan lära sig och förstå att det de skriver finns kvar i all oändlighet. Och att låta dem blogga tror jag skulle göra dem till ännu bättre skribenter, med en större publik, med mer direkt respons och med större krav på att texterna ska vara mer genomtänkta. Och att bloggande direkt ska leda till mobbning, nej, det tror inte jag.

Sen, visst kan jag hålla med om att barn ska leka, vara ute och röra på sig, men att de inte ska få använda datorer i skolan är det sämsta vi gör för eleverna. För att klara sig i framtiden krävs goda kunskaper i hanterande av datorn, i konsten att skriva, att göra presentationer, att klara informationssökning, att vara källkritisk, att känna till vilka möjligheter som en dator kan hjälpa till med m.m.

Jag orkar inte alltid med att diskutera längre, kanske ska jag hellre visa tankeväckare utan att kommentera?

tisdagen den 19:e april 2011

Skrivmaskinsknatter, musik och bakgrundsfix

Jag är nästan uppväxt med trycksvärta på händerna, med skrivmaskinsknatter i bakgrunden och inspelade radioreferat. Min pappa var journalist, radioreporter och fotograf. Alla artiklar skrevs i princip on-line, med telefonen upptryckt mot örat, den stora skrivmaskinen i knäet och artiklarna sprutade ur maskinen i rask fart. Dagen efter kunde man läsa artiklarna i ortstidningen.

Idag när man skriver på datorn hörs knappt något ljud alls från tangenterna, inget knatter, inget pling när man byter rad och inget rull-ljud när papperet skulle sättas in i valsen. Saknar lite av det faktiskt, även om allt är så mycket enklare nu. Inget karbonpapper för kopior, inget maskinsudd för felskrivna bokstäver och ingen svärta på fingrarna och händerna från färgbandet.

Men nu kan jag återfå känslan delvis, genom att använda Ommwriter så kan du återfå tangentknattret, mysig musik till och att fixa bakgrunden går så lätt... Testa och du blir förmodligen lika såld som jag!

Introducing OmmWriter Dāna from hs&co on Vimeo.

söndagen den 3:e april 2011

Nyttig lärarerfarenhet!

Ca 70 000 människor satt igår och svettades över vårens högskoleprov. Även jag satt där!

Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, detta av flera skäl:
-jag var något äldre än gemene man,
-det var länge sedan jag avslutade mina gymnasiestudier och
-jag hade inte samma krav på mig att lyckas som de som satt där.
Jag har ju redan ett jobb, en utbildning och närmar mig snarare slutet på min yrkeskarriär. Likväl vill jag fortsätta att förkovra mig, känns som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag vill bli när jag blir stor. ;-)

Men de erfarenheter jag tar med mig från dagen överstiger klart de förväntningar jag hade innan provet. Jag gick dit för att jag ville testa mina egna kunskaper, men kom hem med långt fler lärdomar än bara vetskapen om mig själv och min kunskapsnivå.

Jag imponerades stort över både upplägget med den långa dagen och disciplinen som rådde bland deltagarna. Innan provet genomfördes gavs tydliga anvisningar vad man fick göra och inte. Den utsatta tiden hölls minutiöst, ingen kom för sent, ingen gick för tidigt. Alla hade med sig pennor, sudd och legitimation. Mobilerna var avstängda, ingen glömde det. Jag anade full koncentration vid alla bord och ingen enda avbröt med att samtala, viska eller röra sig i onödan! När hände det på en lektion senast? Som lärare satt jag och nästan njöt över engagemanget, den fulla koncentrationen, seriositeten och den totala uppslutningen från alla deltagare, såväl provskrivare som de som jobbade kring provsituationen. En erfarenhet bara det i sig!

Att jag som lärare dessutom kunde få en fördjupad förståelse för vad vi i skolan borde lära ut till eleverna, att få förståelse för vikten av att hålla sig till den "röda tråden" i undervisningen och att samtidigt även att få elevperspektiv på skolan och det arbete vi tillsammans utför där! Ytterligare en erfarenhet!

Jag inser nu, dagen efter, att jag bara genom att närvara på detta prov blivit klokare faktiskt, tro´t eller ej! Jag har fått ännu större vetskap om den undervisning jag bör ge, redan från tidiga år och uppåt i skolåldern. Att redan i mötet med sexåringarna tänka framåt vad som förväntas av eleverna, om ca 12 år eller som vuxna, är en viktig del att ta med i planeringen inför lektionerna, inför det padagogiska arbetet. Ofta rör man sig kanske i tankarna bara kring det aktuella ämnesområdet, terminens upplägg eller bara ett läsår framåt, men glömmer det stora livsperspektivet - att det jag lär ut nu till mina elever ska vara nyttiga kunskaper för dem hela vuxenlivet. Att jag som pedagog faktiskt har det ansvaret i mina händer! En nyttig påminnelse för mig som lärare!

Och att jag fick förmånen att sitta där och svettas ikapp med våra nya ungdomar utan att någon ifrågasatte mitt deltagande gjorde mig nästan tårögd. Ett härligt land som ger möjligheter till den som vill, även om man anses vara färdigutbildad för samhället.

Tack Högskoleverket för dagen!
Tack för de nyttiga erfarenheterna jag fick på köpet!
Och till alla lärare som läser detta, anmäl er till höstens Högskoleprov redan nu! Ni kommer inte att ångra er!

fredagen den 1:e april 2011

Uppsnappat i matsalen!

Sitter i matsalen och äter lunch med flera elever (ålder 9 år) från min skola. De är rosiga på kinderna, upphetsade, deras ögon glittrar och de hinner nästan inte svälja maten för de vill berätta för mig om det nya, det roliga som de planerar till slutet av maj månad:
-Lisa, våra föräldrar ska få se! säger flera elever vid bordet samtidigt i munnen på varandra.
-Gissa om de (föräldrarna) kommer att bli förvånade!
-Vi ska göra en stor bio, och med pop corn förstås. Stolarna får bli fåtöljer.
-Vi ska fixa affischer och biljetter.
-Vad är det ni ska visa? frågar jag och brer smör på min smörgås.
-Jo, förstår du, vi har börjat med så roliga saker i klassen. Vi gör små filmer, riktiga filmer!
-Ja, fast egentligen är det ju bilder som vi satt ihop och som vi pratar till men vi har flera på gång.
-Musik också, glöm inte det! Jag har lagt in rock till stenåldern, säger en av eleverna.
-Så bra, säger jag. Rock betyder ju sten på engelska!
-Va, det tänkte jag inte på!!!
-Föräldrarna ska få betala inträde till bion. Åh, vad pengar vi ska tjäna!

Alla elever ser uppenbart nöjda och belåtna ut, stolta som tuppar och förväntansfulla!

Glädjen, entusiasmen och lusten gick inte att ta miste på. Eleverna strålade ikapp och ville nästan fortsätta lektionerna på en gång, utan att ha en välbehövlig rastvila först. Filmerna måste ju bli klara, rösterna skulle läsas in och musik skulle läggas till.

Jag blev ensam kvar vid matbordet, eleverna gick ut på rast och jag satt och tänkte för mig själv när jag avslutade maten. I samma sekund som eleverna arbetade med sina Photostorys kom ju undervisningen in på tal- och skriftspråk, bildval, faktaframtagning, vikten av att i förväg planera vad, och hur, man ska berätta. Dessutom samarbete på hög nivå, ett stort gemensamt projekt skulle genomföras, enormt gruppstärkande och med ett givet mål med uppdraget. Jag tror att eleverna lärde sig mer än bara fakta kring ämnet, en massa lärdomar för framtida skola/liv. Och lusten att arbeta hos eleverna var påtaglig.

Nu önskar jag lycka till inför filmvisningen och jag lovar, jag kommer definitivt att vara en i publiken!

Bilden tagen från www.flickr.com, "Eating Shiva" from Mirror´s reality photostream....

lördagen den 12:e mars 2011

Sekunder...

Jag befann mig ganska långt hemifrån nyss, närmare bestämt i Thailand tillsammans med familjen, ute på en lugn ö, långt från stadens ljud och hets. Långt från arbetsveckornas jäkt och press. Långt från snöplogar, bilköer, ishalka och inställda tåg. Det tog ett tag innan man vande sig vid att låta tiden och ljuset styra aktiviteterna. Ändå letade sig media in i semesterlunken och till viss del får jag väl skylla mig själv som inte kunde låta bli att titta.

På rummet fanns en TV som rapporterade från ett oroligt Libyen, senare från ett jordbävningsskakat Chile och till sist även från ett Japan som var helt oförberett på vad som komma skulle... Intressant att följa debatten om den misstänkt snedvridna nyhetsrapporteringen som media förmedlat ifrån Libyen, när till och med Hillary Clinton menar att andra länders nyhetsorgan förmedlar den mer sanna bilden, hon lovordade till exempel Al Jazeeras nyhetsprogram mer än USA:s alla nyhetsorgan.

På privata mobilen fick jag några arbets-SMS, hastigt ivägskickade utan en aning om var mottagaren var. Jag kunde inte låta bli att svara...

När jag sen kastade en hastig blick på datorn fick jag även även enstaka arbetsmail, rapporter från lokaltidningen, från mina vänner, glada tillrop, uppmuntrande kommentarer, senaste nytt inom kompiskretsen och även om det senaste mycket tragiska dödsfallet på scenen i Uppsala, när en kär aktör som avslutade sitt liv mitt i framträdandet på scenen. Allt detta levererades på några korta sekunder... ett knapptryck bort.

Ibland undrar jag om det är så att man ska undvika nyhetsrapportering i semestertider eller om det är bra att uppdatera sig lite så man är förberedd på de besked som komma skall? Att man ska undvika arbetsmailen är väl klart men å andra sidan, jag kunde rensa bort en del extraarbete genom att kort svara, hänvisa vidare.

Jag både vill, och inte vill, känna mig uppdaterad/medveten om vad som sker runt omkring, men jag undrar om det är så nyttigt när man ska vara ledig och koppla av.

Hur gör ni andra?

lördagen den 5:e februari 2011

Ful-dans och action!

Nu har jag passerat ettårsdagen på mina båda bloggar, en IKT-inriktad kursblogg och en mer personlig tankeblogg. Antalet inlägg jag levererat under året på bloggarna är ungefär lika, men antalet besökare skiljer sig åt. IKT-bloggen har givetvis fler läsare av förståeliga skäl, både kurskamrater och andra studenter har ju tvingats att läsa min kursblogg för att kunna opponera och diskutera kring IKT-utbildningen. Några av våra inlämningsuppgifter skulle dessutom levereras i bloggform, kul och stimulerande då tankarna bättre kom alla till del.

Det som mest slår mig efter ett år drygt som bloggare är dock de inlägg som genererat flest besökare! Jag har tydligen lockat fler läsare när jag skrivit om Facebook, köttätande växter, hårlöss, solfilmen, stavtrugor, ful-dans och action girls.

Att det kommer läsare när man i sina inlägg nämner ordet Facebook är inte så konstigt kanske, ej heller hårlöss i lustider eller solfilmen i vårlängtans tider. Men att ful-dans och action girls lockar många läsare gör mig lite fundersam. Jag gissar att den som skriver in dessa ord i sökrutan på Google har något helt annat i tankarna än det jag avsåg med mina inlägg, eller hur? Nåväl, de kanske argt kryssade ner mina inlägg så fort de öppnade dem, för jag bjöd inte på den girl action eller ful-dans de tänkt sig!

Statistik i all ära, visst är det både intressant och skrämmande att titta på vilka inlägg som varit mest populära, men något som definitivt bara är kul är att se den geografiska spridningen av läsare. Just nu har jag en intensiv trafik från Guadelope på en av mina bloggar. Om jag inte visste att en av mina släktingar är där just nu så hade jag nog undrat vem den läsaren är?

Jag kastar längtansfullt blickar mot min släkting på nätet och inser att hon i alla fall inte behöver googla på vare sig stavtrugor, hårlöss eller solfilmer. Och att döma av hennes Facebook så är hon nu en riktig action girl!!!! En action girl som jag menar; som dansar, surfar, badar, solar, åker vattenskoter... kort sagt, hon sitter nog aldrig stilla! Heja Jenny!

söndagen den 30:e januari 2011

Allt, lite eller inget?

En lärare kommer under de yrkesverksamma åren i kontakt med många personer, såväl elever som föräldrar. Under en tidsperiod har man flera gemensamma upplevelser och delar vardag i stort och smått. Vi blir alla viktiga för varandra, relationen mellan lärare och elev/föräldrar är oerhört väsentlig för hur lyckosam skoltiden ska bli. Det skapas ofta goda relationer som sedan kanske minskar ner, tonar bort, när eleverna och föräldrarna går vidare i livet.

När jag gick med i Facebook så hamnade jag i dubier hur jag skulle hantera vänförfrågningar. Jag är inte riktigt på det klara än med hur jag ska tänka. Detta gör att jag ibland väljer att skjuta upp vänförfrågningar till senare, vilket inte känns riktigt ok för mig. Kvarstår dock att jag måste ta ställning snart, vilka ska jag vara vän med? Vilka ska jag ha full tillgång till mina statusuppdateringar? Vilka ska jag minimera informationen till? Och behöver jag egentligen begränsa vad folk kan läsa och se på min profil, eller...?

En av mina favoritbloggare, Lotta Larsson, har idag gett mig lite hjälp på vägen. I hennes inlägg hittar jag en bra film från Teacher on Demand. Även om filmen är lite inaktuell (fb lite annorlunda nu) så är den är sevärd och sätter igång tankar hos mig, . Tack Lotta! Och tack Johan Lindwert som gjorde filmen redan hösten 2009.


(Filmen tydligen borttagen... synd för den var riktigt bra! Kanske går att hitta direkt på Teacher on Demand, sök på Johan Lindwert)

tisdagen den 25:e januari 2011

Omdömen...

Den dokumentation som förs kring varje enskild elev har ökat lavinartat under senare år. Lärarna ägnar alltmer tid åt att formulera individuella undervisningsplaner, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen m.m. Det upprättas matriser för att underlätta formuleringar, styrdokumenten granskas, kunskaper rangordnas och kvalitetssäkras. Alla elever ska ha skriftliga omdömen, och om Björklund får som han vill ska dessa omdömen ges redan från förskoleklass.

Mötet med eleverna störs ibland av kraven på dokumentation och lärarna dignar i nuläget under pappershögarna eller i formuleringar. För att inte tala om föräldrarna som går hem efter utvecklingssamtalen med stora pappershögar att läsa igenom, om nu inte skolan börjat arbeta med någon form av digital dokumentation förstås, t.ex. Unikum.

Omdömen kan ges på många sätt, i skriftlig eller digital form eller ibland även som inspelade ljudfilmer, ex. Jing, där läraren läser in sina tankar och reflektioner kring eleven och dess prestationer. Detta sätt att ge omdömen via inspelat ljud kan vara ett nytt sätt att prova på att ge feedback till elever i skolan. Och då kanske särskilt när man granskar enskilda arbeten, uppgifter, där man dels vill ge respons på arbetet, dels ge tips på hur det kan bli ännu bättre. I sann Vygotskij-anda kanske? Nackdelen är väl att det blir en envägskommunikation när läraren ger feedback hemma ifrån arbetsrummet och eleven får motta omdömet vid ett senare tillfälle utan chans att fråga och be om eventuella förtydliganden.

Oavsett hur omdömen ges så följer responsen eleven sedan terminen ut, in i nästa läsår och kanske till och med genom hela skolan? Hela livet? För det mesta så är elever och föräldrar med i utformningen av omdömena men det händer även ibland att den information som ges, oavsett om den är skriftlig eller muntlig, kan vara svår för familjen att ändra på.

I farten när man som lärare ska leverera omdömen tappar man ibland elevperspektivet och glömmer att väga varje ord på guldvåg. Mitt i omdömena kan det ibland smyga sig in kommentarer/meningar som handlar mer om elevens person än om elevens handlingar, prestationer. Det kan vara förödande för en enskild elev att bära... Ex. kan det stå/låta att eleven kan vara envis, slarvig eller bli påfrestande för andra. Alla tre egenskaper som ligger mer på det personliga planet än på skolprestationen. Den elev som får se/höra det blir nog lite tilltufsad och backar förmodligen...

Beröm är bra i alla lägen, skapar ofta ännu bättre resultat och höjer elevernas självkänsla. Och det som ska förbättras ska vara kopplat till arbetsförmåga, inte personlighet! Glöm alltså inte att tänka in i elevperspektivet när det skapas omdömen, en självkänsla knäcks så lätt men är så svår att bygga upp igen. Och ska vi nu skriva omdömen för elever redan från sex års ålder blir varje omdöme ännu viktigare. För vad vill vi ha för elever i slutänden? Modiga, med härlig självkänsla och tilltro på livet, lustfyllda, fulla av tillförsikt och nyfikenhet? Eller kuvade, tilltufsade personer som backar alltmer i självkänsla? I självförtroende? Och blir alltmer försiktiga i gemenskapen? ... Bara en tanke...

torsdagen den 20:e januari 2011

Man kan bli arg...

...för många saker. En del kan tyckas banala men för personen som drabbas centrala!

I takt med den snabba tekniska utvecklingen ökar även kraven på förnyad utrustning i hemmen och nya former av abonnemang tillkommer. Dessutom tillkommer alla bruksanvisningar man ska ta sig an.

Telefonen som tidigare användes enbart för att ringa på har nu blivit en liten bärbar dator. Den gamla tjock-TV:n har ersatts av platt-TV:n och fungerar samtidigt som dataskärm eller vice versa. Den gamla videobandspelaren är borta och ersatt med inbyggd hårddisk. Ett hem utan internet är inte tänkbart längre. Och en så enkel sak som radion, även den kan skapa frustration, .... lyssna på inspelningen nedan så förstår ni.

Jag lider med damen i fråga, hennes reaktion är kraftig och hennes upprördhet förmodligen så sann som den skildras! För när man precis skaffat sin utrustning, fått allt att fungera så är det dags att uppdatera/förnya utrustningen igen. Eller så blir det inte som man tänkt sig, utrustningen fungerar inte som man själv vill!

Juniorerna hemma nästan gläds när det nya börjar bli gammalt, när det åter är dags att köpa nytt, men en annan tittar djupt i plånboken och undrar...

torsdagen den 13:e januari 2011

Knyta ihop säcken och leverera!

Två dagars IKT igen, de här dagarna de sista i vårt lärarlyft! Det var dags att knyta ihop säcken, dags att leverera!
-Hur visa vad vi fått?
-Hur visa vad vi kan?

-Hur sammanfatta?


Med Måns råd i bakhuvudet så gällde det att vara selektiv i sina framföranden!
-Less is more!
-Mindre text, mera bild!

-Inte för många "slides"!
(bilder, sidor)
-Den dramaturgiska "Valen" med: Anslag, konflikt, fördjupning,

upplösning och avslut!
-Inta rummet!

-Ögonkontakt!

-Tystnad talar!

-Våga ta ut svängarna mer!
-Fånga passningen inledningsvis, gärna ta upp något aktuellt...

-Igenkänningsfaktor ger kontakt!


Vi var en brokig skara IKT:are som såg mycket seriöst och ödmjukt på uppgiften. Med tidsfaktorn i bakgrunden levererade vi så gott vi kunde. Och med åhörarna i åtanke presenterades IKT-tankar från flera perspektiv, allt ifrån barn till vuxen, från elev till lärare, men det vi inte kunde visa var våra inre känsloresor. De var svårare att paketera och leverera!

En konstig tomhet efteråt, en konstig känsla av sorg, samtidigt en glädje och stolthet över vad vi lärt oss. Vi var flera som önskade att vi inte skulle bli godkända för att kunna fortsätta vår utbildning ett tag till. Men så blev nu inte fallet...

Efter det en utvärdering av allas våra insatser, tänkvärda tips och reflektioner att ta med sig inför framtiden. Några saker att ta bort, några saker att lägga till och sist men inte minst - en blick på oss själva från åskådarposition. Nyttigt, läskigt men viktigt!

Så slog klockan 12.00. Utanför strålade solen från en blå himmel. Några enstaka snöflingor kom sakta virvlande förbi och flög ljudlöst vidare. Dagsljuset bländade våra stundtals tårfyllda ögon när vi lämnade Blåsenhus.
-Vilken resa vi gjort tillsammans!
-Tack för allt...

Stor kram till Måns, Lars, Åsa B.L., Lena, Peter, Mian, Magnus, Karin och Åsa.