Nu lutar det åt examen! Vi lärarlyftare styr mot slutredovisning med stormsteg! Gruppen har tänkt, tänkt och tänkt, vridit, skruvat lite till och reviderat våra kommande föredrag gång på gång. Redovisningen sker på Blåsenhus den 12 januari kl 13 i Betty Pettersson-salen.Dagens kursarbete är att sätta ihop en presentationssida (inte riktigt färdig än) som vi kan skicka till alla som ska komma och lyssna på oss, som ska komma till dagen D.
Vår kreative kursledare har ingjutit både kunskaper och mod i oss - vi vill, vi vågar, vi gör och vi kan! Våra huvuden säger dock något annat mellan varven...
Han säger:
-Starta en weeblysida!
-Det ska vara en blogg där så att alla kan kommentera era föredrag.
-En kontaktflik ska också finnas!
-Har ni fått mitt mail?
-Bilderna på framsidan ska vara rektangulära, 492 x 308 pixlar!
-Skriv till Åsa BL, fråga om hon behöver hjälp!
-Ändra era bilder i Photoshop, de ska gärna gå från svart till blått.
-Hur var det, hade ni fått mitt mail?
-Skicka inloggningsuppgifter till Peter och Åsa så de kan börja jobba i sidan.
-Era personliga sidor ska döljas, bilderna på framsidan ska vara klickbara!
-Hur var det med mailet, vem har fått det?
Jag tittar upp, bredvid mig sitter alla lyftare, intensivt arbetande och rosigare än någonsin om kinderna. Kursledaren går runt och stöttar där det behövs.
-Nej, nu ger jag upp, hörs från en granne.
-Jag kan inte det här!
-Jag blir alldeles kollrig!
-Hjälp!
-Det här blev ju bra, eller hur? säger en annan.
-Vilken bild ska jag välja? säger den tredje.
-Hur får jag ner bilden på arbetsytan?
-Bilden är för stor!
-Ååååhhhhh...
Mobilen ringer, i brådskan har jag missat att sätta den på ljudlöst. Jag svarar, ett skrikande hörs i andra änden:
-Jag kom in på det program jag ville! Och här i stan!
Jag tänker, samtidigt som jag jobbar med weeblysidan, att hur ska vi fira denna för vår familj stora händelse?
-Ska ni med på lunch? frågar kursledaren.
Inget svar, alla jobbar böjda över tangentbord, svetten lackar och jippieutrop blandas med mindre glada kommentarer.
Förmiddagen förlöper utan att vi ens känner kaffesug eller hunger, till slut får vi bryta upp ändå för matsalen stängs snart. Lunchen är god, alla får ny kraft och energi, arbetet fortsätter i samma tempo. Det ljusspel som nyss visades utanför Blåsenhus syns nu i våra ansikten, alla färger kan anas i skenet från lamporna, flitens lampor. Sidan fylls alltmer och även från västra sidan av Sverige börjar arbete ramla in. Uppdaterar med jämna mellanrum och konstaterar att vi snart är i mål!
Omtagning finns det inte plats för längre! Nu är det action som gäller!
Action - girls and boys! Och vi gillar det vi ser...
-Betty, här kommer vi, i dina fotsteg!
Underbara, fantastiska Lisa! Jag känner mig ABSOLUT delaktig i dagens och gårdagens vedermödor. Vilket bra jobb ni gjorde, ni som var där och blev "skruvade". Jag tror vi både vill, vägar och kan...som min fd. förälder i klassen brukade säga på fredagskvällarna!
SvaraRaderaKan man få be om kvarsittning, jag vill hänga på en termin till.. minst!
SvaraRaderaVilken dag det var! Vilket tempo och vilket fantastiskt resultat. Tänk vad vi kan! Nu ska jag vrida bilderna i presentationen ett par sista varv och plocka upp blåtonen från globen. Julpyssel med tips, råd och coaching från magister Måns. Det häftiga är att jag känner att jag vill och kan och tror det blir bra. Hur ska vi fortsätta lyftet under våren så vi får sväva vidare på den här härliga känslan?
SvaraRadera-Julpyssel, säger du?
SvaraRadera-Är det jul säger jag?
I arbetet med slutredovisning och kursavslut så har jag glömt bort att det är december. Och jag är inte ledsen för det, inte alls! Däremot ledsen över att pysslet snart är slut. Men vi fortsätter i samma tempo, eller hur? Vi lyfter vidare...
Vad härligt att se att ni nu har tagit tag i er skola och står för utveckling av elevernas lärande. På vägen har ni träffat på både apor,action man och barbie det tycker jag är häftigt. Ja, alla har olika förutsättningar och reagerar olika och konstigt vore det annars. Att ro iland med allt vad ni nu kommer gå vidare med kan inte gå fel, för ni finns där. Lycka till Åsa och Lisa
SvaraRadera