IT förenar (del 2)

Vem minns inte de stora julaftonsmiddagarna hos farmor? Där alla vi släktens barn väntade och väntade på tomtens ankomst? Under tiden passade vi på att leka, göra bus och testa gränser utan att föräldrarna märkte av oss. Jag kan villigt erkänna att kreativiteten på busfronten var stor! Endast ett under gjorde att vi inte lyckades tända eld på hus och koja ibland. Vi skrattade...

Och vem minns inte surströmmingskvällarna i stugan med efterföljande bastu och dopp i älven? Där vi barn förfasades över den lukt som la sig över stock och sten, men där doppet i älven efter bastun fick de flesta lukter att försvinna. Där man satt stilla i mörkret och lät älven skölja bort värmen samtidigt som småfiskarna började nafsa en på benen? Och vi skrattade så...

Eller de stora familje- och släktträffarna som kom med jämna mellanrum när någon i släkten fyllde jämnt! Då vi barn återigen hittade på lite bus emellanåt, långt borta från de vuxnas sorl eller blickar. De fina festkläderna vi tagit på oss genomgick en smärre förvandling i takt med antalet rätter som serverades. Förrätt - hyfsat snygga kläder, varmrätt - lite matfläckar än här och där, efterrätt - aj då, lite revor... och till kaffet kändes inte kläderna riktigt igen längre. Men vi skrattade så....

På senare år har buset lagt sig för oss, vi barn umgås lite mer moget. Nu är det istället våra barn som passar på tillfällena att upptäcka restaurangens eller gårdens hemliga utrymmen. Eller testar hotellets pool efter att hastigt slängt av sig festkläderna och bytt till badkläder istället! Vi vuxna samlas och undrar vad livet gjort med varandra? Nya familjesituationer visas, nya vänskaper presenteras och nya tankar utbyts.

När vi skiljts åt har vi alltid känt att vi måste ses igen, så snart som möjligt. För släktbanden är starka, omtanken stor och lusten att umgås mer hägrar. Men vi bor inte på samma plats och vi har inte alltid möjlighet att ses vid samma tillfälle. Skriva brev går sådär, ringa inte lika roligt då man inte pratar med alla samtidigt. Det är nu IT kommer in i bilden!

Igår fick jag ytterligare en mejladress från en släkting att lägga till min mejlsamling. Och whow, idag ser jag på filmer vad han gjort på sitt livs resa. Jag har honom ett knapptryck bort! Vem kan inte säga att nätet förenar? Har ju skrivit om det förut...

Jag ser på filmerna och ler åt att få komma släkten ännu närmare. Vi träffas så gott som dagligen via nätet på ett eller annat sätt. Jag ser kort på senaste renoveringen, kort på den växande magen och läser om vad dagen innehållit för mina släktingar.
IT förenar verkligen!!!