Ska elever få blogga?

I min omgivning träffar jag folk med olika inställning till det moderna informationssamhället som vi redan lever i. Man är skeptisk till användningen av datorer i skolan eller på fritiden.
-Barn ska leka, säger man.
-Barn ska vara ute i friska luften.
-Barn ska lära sig skriva med pennan, gärna gammaldags skrivstil!
-Barn ska inte sitta och stirra in i datorn på skoltid, det gör de så ofta hemma ändå!

Och många är de som hävdar att det är farligt för barn att vara på nätet, att barn inte ska blogga, att barn inte förstår allvaret, att de genast kommer att skriva elakheter om andra - då blir jag både trött och arg.

Jag vill absolut inte underskatta barnens/elevernas kompetens och förmåga. Jag tror absolut att barn kan lära sig hantera nätet snabbt, att de kan lära sig och förstå att det de skriver finns kvar i all oändlighet. Och att låta dem blogga tror jag skulle göra dem till ännu bättre skribenter, med en större publik, med mer direkt respons och med större krav på att texterna ska vara mer genomtänkta. Och att bloggande direkt ska leda till mobbning, nej, det tror inte jag.

Sen, visst kan jag hålla med om att barn ska leka, vara ute och röra på sig, men att de inte ska få använda datorer i skolan är det sämsta vi gör för eleverna. För att klara sig i framtiden krävs goda kunskaper i hanterande av datorn, i konsten att skriva, att göra presentationer, att klara informationssökning, att vara källkritisk, att känna till vilka möjligheter som en dator kan hjälpa till med m.m.

Jag orkar inte alltid med att diskutera längre, kanske ska jag hellre visa tankeväckare utan att kommentera?

Skrivmaskinsknatter, musik och bakgrundsfix

Jag är nästan uppväxt med trycksvärta på händerna, med skrivmaskinsknatter i bakgrunden och inspelade radioreferat. Min pappa var journalist, radioreporter och fotograf. Alla artiklar skrevs i princip on-line, med telefonen upptryckt mot örat, den stora skrivmaskinen i knäet och artiklarna sprutade ur maskinen i rask fart. Dagen efter kunde man läsa artiklarna i ortstidningen.

Idag när man skriver på datorn hörs knappt något ljud alls från tangenterna, inget knatter, inget pling när man byter rad och inget rull-ljud när papperet skulle sättas in i valsen. Saknar lite av det faktiskt, även om allt är så mycket enklare nu. Inget karbonpapper för kopior, inget maskinsudd för felskrivna bokstäver och ingen svärta på fingrarna och händerna från färgbandet.

Men nu kan jag återfå känslan delvis, genom att använda Ommwriter så kan du återfå tangentknattret, mysig musik till och att fixa bakgrunden går så lätt... Testa och du blir förmodligen lika såld som jag!

Introducing OmmWriter Dāna from hs&co on Vimeo.

Uppsnappat i matsalen!

Sitter i matsalen och äter lunch med flera elever (ålder 9 år) från min skola. De är rosiga på kinderna, upphetsade, deras ögon glittrar och de hinner nästan inte svälja maten för de vill berätta för mig om det nya, det roliga som de planerar till slutet av maj månad:
-Lisa, våra föräldrar ska få se! säger flera elever vid bordet samtidigt i munnen på varandra.
-Gissa om de (föräldrarna) kommer att bli förvånade!
-Vi ska göra en stor bio, och med pop corn förstås. Stolarna får bli fåtöljer.
-Vi ska fixa affischer och biljetter.
-Vad är det ni ska visa? frågar jag och brer smör på min smörgås.
-Jo, förstår du, vi har börjat med så roliga saker i klassen. Vi gör små filmer, riktiga filmer!
-Ja, fast egentligen är det ju bilder som vi satt ihop och som vi pratar till men vi har flera på gång.
-Musik också, glöm inte det! Jag har lagt in rock till stenåldern, säger en av eleverna.
-Så bra, säger jag. Rock betyder ju sten på engelska!
-Va, det tänkte jag inte på!!!
-Föräldrarna ska få betala inträde till bion. Åh, vad pengar vi ska tjäna!

Alla elever ser uppenbart nöjda och belåtna ut, stolta som tuppar och förväntansfulla!

Glädjen, entusiasmen och lusten gick inte att ta miste på. Eleverna strålade ikapp och ville nästan fortsätta lektionerna på en gång, utan att ha en välbehövlig rastvila först. Filmerna måste ju bli klara, rösterna skulle läsas in och musik skulle läggas till.

Jag blev ensam kvar vid matbordet, eleverna gick ut på rast och jag satt och tänkte för mig själv när jag avslutade maten. I samma sekund som eleverna arbetade med sina Photostorys kom ju undervisningen in på tal- och skriftspråk, bildval, faktaframtagning, vikten av att i förväg planera vad, och hur, man ska berätta. Dessutom samarbete på hög nivå, ett stort gemensamt projekt skulle genomföras, enormt gruppstärkande och med ett givet mål med uppdraget. Jag tror att eleverna lärde sig mer än bara fakta kring ämnet, en massa lärdomar för framtida skola/liv. Och lusten att arbeta hos eleverna var påtaglig.

Nu önskar jag lycka till inför filmvisningen och jag lovar, jag kommer definitivt att vara en i publiken!

Bilden tagen från www.flickr.com, "Eating Shiva" from Mirror´s reality photostream....

Omdömen...

Den dokumentation som förs kring varje enskild elev har ökat lavinartat under senare år. Lärarna ägnar alltmer tid åt att formulera individuella undervisningsplaner, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen m.m. Det upprättas matriser för att underlätta formuleringar, styrdokumenten granskas, kunskaper rangordnas och kvalitetssäkras. Alla elever ska ha skriftliga omdömen, och om Björklund får som han vill ska dessa omdömen ges redan från förskoleklass.

Mötet med eleverna störs ibland av kraven på dokumentation och lärarna dignar i nuläget under pappershögarna eller i formuleringar. För att inte tala om föräldrarna som går hem efter utvecklingssamtalen med stora pappershögar att läsa igenom, om nu inte skolan börjat arbeta med någon form av digital dokumentation förstås, t.ex. Unikum.

Omdömen kan ges på många sätt, i skriftlig eller digital form eller ibland även som inspelade ljudfilmer, ex. Jing, där läraren läser in sina tankar och reflektioner kring eleven och dess prestationer. Detta sätt att ge omdömen via inspelat ljud kan vara ett nytt sätt att prova på att ge feedback till elever i skolan. Och då kanske särskilt när man granskar enskilda arbeten, uppgifter, där man dels vill ge respons på arbetet, dels ge tips på hur det kan bli ännu bättre. I sann Vygotskij-anda kanske? Nackdelen är väl att det blir en envägskommunikation när läraren ger feedback hemma ifrån arbetsrummet och eleven får motta omdömet vid ett senare tillfälle utan chans att fråga och be om eventuella förtydliganden.

Oavsett hur omdömen ges så följer responsen eleven sedan terminen ut, in i nästa läsår och kanske till och med genom hela skolan? Hela livet? För det mesta så är elever och föräldrar med i utformningen av omdömena men det händer även ibland att den information som ges, oavsett om den är skriftlig eller muntlig, kan vara svår för familjen att ändra på.

I farten när man som lärare ska leverera omdömen tappar man ibland elevperspektivet och glömmer att väga varje ord på guldvåg. Mitt i omdömena kan det ibland smyga sig in kommentarer/meningar som handlar mer om elevens person än om elevens handlingar, prestationer. Det kan vara förödande för en enskild elev att bära... Ex. kan det stå/låta att eleven kan vara envis, slarvig eller bli påfrestande för andra. Alla tre egenskaper som ligger mer på det personliga planet än på skolprestationen. Den elev som får se/höra det blir nog lite tilltufsad och backar förmodligen...

Beröm är bra i alla lägen, skapar ofta ännu bättre resultat och höjer elevernas självkänsla. Och det som ska förbättras ska vara kopplat till arbetsförmåga, inte personlighet! Glöm alltså inte att tänka in i elevperspektivet när det skapas omdömen, en självkänsla knäcks så lätt men är så svår att bygga upp igen. Och ska vi nu skriva omdömen för elever redan från sex års ålder blir varje omdöme ännu viktigare. För vad vill vi ha för elever i slutänden? Modiga, med härlig självkänsla och tilltro på livet, lustfyllda, fulla av tillförsikt och nyfikenhet? Eller kuvade, tilltufsade personer som backar alltmer i självkänsla? I självförtroende? Och blir alltmer försiktiga i gemenskapen? ... Bara en tanke...

BB

= Blogg Beroende! Så snabbt man blir det!

Jag följer många bloggar, både bloggar om skolan och samhället men även mina vänners och släktingars bloggar, och gläds åt alla positiva nyheter och händelser. Men samtidigt blir jag så orolig, för om inget hörs från bloggaren så misstänker jag ofta det värsta.
-Nu har det hänt något!
-Varför inget inlägg?
-Mår personen dåligt?
-Vadan denna tystnad?

Samtidigt som bloggandet skapar närhet och ger inblick så medför det också ett större känslomässigt engagemang. Många av de händelser som personerna berättar om i bloggvärlden hade jag tidigare inte haft en aning om. Min käre bror säger att han inte alltid hinner läsa det hans båda barn skriver om, och att jag som läser dagligen förmodligen vet mer om hans barn än han själv. Och så kan det ju vara, men endast till viss del dock...??? För det som skrivs i bloggarna förmedlar oftast mer av dagliga händelser, det är sällan man skriver om sina allra innersta tankar.

Likväl gläds jag åt närheten jag får via alla bloggar. Och likväl känner jag med dem..... så länge de bara bloggar! Men inget inlägg, då går oron i gång i mig...
-Varför är jag så´n?

Nalles ankomst!

I december månad går alla i väntans tider. En del tänker på den stundande ankomsten av en viss herre i Betlehem, andra tänker på jultomten, någon gläds åt det faktum att ljuset vänder tillbaka och ytterligare några tänker på att det kanske blir lite extra ledigt några dagar.

Vi går också i väntans tider på vår skola, inför ankomsten av en annan viss herre, Nalle! Han och hans bröder, 3 st, anländer till oss efter nyår om allt går som det är tänkt. Han har redan en hemsida på gång med egen blogg. Vi kommer att fira hans ankomst med stor Nallegala, bubbelvatten från lärarrummet serverat i fina glas och som tilltugg små kexbitar i nalleform. Vi tar på oss våra nalleörhängen kanske? Sätter upp välkomstaffischer på skolan? Nalleballonger? Det enda vi inte tänkt på än är hur han ska anlända till skolan? I en fin släde kanske? En barrad/lövad skrinda? I vaktmästarens skottkärra, fint uppiffad? Eller varför inte i limousin?

Nalle kommer att bli min och mina kollegors nya lärarassistent, eller så blir det till och med tvärtom? Han blir läraren och vi hans assistenter. Det viktiga är dock att han får kommunicera med eleverna på ett bra sätt. Enligt rykten så är dock Nalle lite busig, han gillar skojiga upptåg och att gömma sig. För att hitta honom måste man lösa gåtor eller rebusar. Man kan även få skriva vad man tror kommer att hända när han ger sig iväg på sina utflykter. Han gillar att titta på det som finns runt skolan, han kommer att ta med sig eleverna på många utflykter. Nalle är dessutom fotogalen, han vill synas på alla bilder och gärna på filmer också. Dessutom äääälskar han brev, mailar gärna och ofta, om han inte sover förstås.

Vilken tur att han kommer att bo nära skolsköterskans rum för han kommer nog att behöva lite omplåstring emellanåt, så vild är han. Kanske det till och med blir så att det får finnas ytterligare en nallebror hos henne? Hos polisen får man ju polisnallar när man råkat illa ut, så varför inte få låna skolsköterskans assistent, plåsterNalle, när man ligger i vilrummet eller har skadat sig?

Nu återstår för oss tre speciallärare att leta tag på rätt Nalle. Han sägs vara mjuk, ha ett mjukt och snällt leende och underbara ögon som man smälter av att titta in i. Pälsen är len och man vill bara krama och gosa med honom. Han kan vara ljust beigevit eller smått ljusbrun. Har någon sett honom och hans bröder? Hör av dig till mig i så fall!

Från ide till idé!

Små björnar, nallar, tilltalar alla! Det är en sanning som är oemotsägbar! Från gammal till ung, liten som stor!

I Åsas och mitt arbete med vår blivande hemsida så lät vi en liten diskret nalle finnas med för att tydliggöra vissa rubriker. Vår nalle, som min dotter skapat, fick träda in likt "björnen sover", ett försiktigt grepp av oss och som ett bifogat bildelement till sidan. Nallen fick ta plats, mest för att tydliggöra, men andra kanske ser det som en liten flirt för att få läsare på sidan?
-So what? tänker vi, huvudsaken att läsarna trivs med sidan och får några följare.

Och så passerar en ny dag på IKT-utbildningen där allas våra IKT-tankar ruskas om. Där Måns trycker på de "rätta" knapparna och kreativiteten startar i våra huvuden. Vips, så har nallen plötsligt klivit ut från idet till en ny idé! Givetvis ska nallen få vara nummer ett, det får bli hans sida, inte vår. Vi kan kliva tillbaka och låta nallen istället hjälpa oss att nå målet. Nallen byter plats från att vara en illustratör till sidan till att vara sidans huvudperson där texten får följa nallen!

Jag ser helt plötsligt en helt annat scenario framför mig där nalle vaknar till liv:
-nalle får givetvis en egen blogg,
-han kan varje vecka komma med nyheter eller kommentarer,
-han blir mottagaren av elevernas texter,
-han blir den som hjälper med tips och råd,
-han blir kreatören, spjutspetsen och kommunikatören med eleverna,
-han blir en ny figur att ta fram på textilslöjden? på bildlektionen? i sagorna?
-att ta med på alla lektioner,
-han får göra resan utanför klassrummet? Eleverna kan resa med...m.m....
Sidan blir alltså hans egen sida!!!!

Likt våra Uppsalavänners och kollegors grepp om Spökägget får nu Åsa och jag en nystart på vår verksamhet. Det kan blir hur stort som helst, endast brist på tid kan begränsa omfånget. Eleverna kommer förhoppningsvis att få nya stjärnögon när de får ytterligare en mottagare och inspiratör!

Tack Måns, för att du öppnar våra ögon och bjuder med oss på kreativitetens och inspirationens tågresa! Skulle jag idag få göra om min uppgift om "Min förebild" så vet jag vem jag skulle ägna den åt nu!

Webbtidningar

Webbtidningar blir allt vanligare. I takt med att tidningsbranschen tappar sina trogna köpare och prenumeranter så stiger antalet webbtidningar desto mer.

En webbtidning kan du hitta i två olika typer, dels den som du kan "bläddra i" sida för sida och dels den som ser ut mer som en hemsida, ex. UNT:s webbtidning som för mig är mer av en nyhetssida än en webbtidning! Vill man ha hela UNT i webbform, s.k. e-tidning, måste man betala 20 kr per dag.

Jag valde först att titta på en webbtidning, Ljusdals Tidning, där du bläddrar dig fram själv, från sida till sida. Den kommer ut med ett nummer i månaden och utges av ett företag som heter Annonskraft. Tidningen är reklamfinansierad fullt ut, ges ut gratis i pappersform till alla hushåll i norra Hälsingland och en del av Härjedalen (ca 43 000 ex) men finns alltså även som webbtidning. Av tidningens innehåll står drygt 50 % för reklam och annonser. Layouten är tilltalande (om man bortser från alla annonser) och inbjuder till besök i trakterna. Reportagen är lokalt förankrade och smått nyhetsmässiga, tar upp det som händer och sker i bygden. Nämnas kan t.ex. Erik Hamréns framgångar i fotbollsvärlden, ljusdalingen som lyckats göra karriär! Ett helt nummer har ägnats åt honom, av förståeliga skäl. Jag är dock inte så van att hantera sidorna, märker jag. När jag ska gå in och titta närmare på artiklar som lockar tappar jag ibland bort mig på sidan. Slutbetyget är ändå rätt bra, jag finner nöje i att få hela tidningen serverad, känner mig inte snuvad på något som jag kanske missar om tidningen är i mer hemsidesformat. Kontrollfreaken i mig???

Ville även jämföra med mer magasinliknande webbtidningar. Tittade på issuu.com (där du kan skapa en egen publikation online) för att se vilka tidningar/magasin de kunde erbjuda. Högsta betyg den här månaden har ett magasin, ASIA Food & Travel, för alla som älskar mat och kultur i Asien. Magasinet hade hittills 738 besök... Reklamen stod för ca 22 % av sidorna förutom någon liten annons på en liten del av någon sida. Enormt fina tilltalande bilder i färg, inbjudande, lockande och snygga. Intressanta och inspirerande reportage kring turistställen, asiatiska matrecept och konst/kultur, allt menat att locka turister till länder i Asien. Magasinet är upplagt av två svenskar (?) som är Asienfrälsta! Då det här är första numret är blivande utgivningsfrekvens okänd! Jag kan villigt erkänna att jag blev sugen på en Asienresa!

I skolan har man i alla tider skapat skoltidningar. Det har dock oftast varit tillfälliga projekt som levt en kort period och endast varit känt innanför klassens ramar eller i bästa fall ute bland den enskilda skolans alla elever och föräldrar. Syftet har ofta varit att man vill tjäna lite pengar inför en skolresa genom att sälja lösnummer eller så har det enbart handlat om att lära känna medieformen "tidning".

Nu finns flera olika möjligheter till att utveckla tidningsarbetet i skolan än mer. På nätet kan du skapa tidningar i olika form, ingen tryckkostnad tillkommer, ej heller onödigt pappersslöseri. Många pedagoger har upptäckt möjligheterna med att använda tidningens form i undervisningen och vågar lämna de ibland inaktuella läroböckerna för att istället tillsammans med eleverna skapa mer aktuellt nyhetsmaterial.

Skolans webbtidningar vänder sig både till elever såväl som föräldrar, blir en kontaktlänk mellan hem och skola. Föräldrarna kan följa skolarbetet lättare och eleverna får syn på sin egen kunskap tydligare när den blir mer "offentlig". Eleverna tränas dessutom inte bara i att skriva texter eller att ta bilder som passar till innehållet, de tränas även i att gemensamt planera, strukturera och organisera arbetet med att skapa en tidning.

När flera skribenter tillsammans ska enas om innehållet i en tidning så tvingas man att vara lyhörd för andras förslag, att hålla tidsramar och själv även dela med sig av idéer och tankar. Alltså blir inte bara innehållet i en skoltidning viktigt, utan även processen som leder fram till den färdiga produkten.

Många skolor har nu skoltidningar på webben. Ofta finns en färdig layout där artiklarna regelbundet uppdateras av olika redaktioner. Webbredaktören är slutligen ansvarig för att innehållet är ok och ser till att de uppgjorda ramarna hålls. Det är fascinerande att läsa dessa olika skolwebbtidningar och jag blir imponerad av allt arbete som ligger bakom.

För mig som är lite fyrkantig så kan jag dock ibland störa mig lite på att sidorna har en tendens att vara lite röriga. Mycket information på en liten yta, kanske skulle sidorna/webbtidningarna tjäna på att vara mer luftiga? Mer rena i formerna?

Ta till exempel en av skolorna som använder sig av ett färdigt publiceringsverktyg: Skoltidningen från Nösnäsgymnasiet i Stenungsund. Tidningen är mycket ambitiös, uppdateras nästan dagligen och har mycket läsvärt. Det tar dock en stund att gå igenom sidan och det kan vara lite svårt att hitta bland alla rubriker i vänstermarginalen. Visserligen finns en sökfunktion inlagd men för att hitta allt intressant så måste man nästan veta vad man söker, vilket sökord man ska skriva.

Ibland kan det också vara så att man inte riktigt har tänkt på vilken läsare som finns bakom skärmen, exempelvis hur god syn läsaren har. Webbtidningar där sidorna är svarta är mycket svårlästa i längden, mina ögon orkar inte läsa särskilt länge. Eller dessa två webbsidor som är utgivna av proffs - som borde veta bättre. För jag upplever att dessa sidor är svårlästa, se här och här. Bleka färger, lite trista, upplever jag, och ger upp innan jag ens försökt läsa dem. Nu ingår de dessvärre i kurslitteraturen så jag tvingar mig igenom dem ändå. Innehållet givetvis bra, men för mig, ack så svårlästa!

Jag har till sist accepterat att en webbtidning kan vara mer av formen hemsida, där jag hittar det mest aktuella på första sidan och sen kan klicka mig vidare. Om jag jämför formerna för de olika webbtidningarna så kanske hemsidevarianten ändå är den mer lättlästa och översiktsbara. Bläddervarianterna är härliga i sig men passar kanske bättre som specialtidningar eller tematidningar då man vill läsa om ett specifikt ämnesområde. Och så länge vi dessutom kan locka eleverna till stordåd genom att säga ordet "skoltidning" så gör jag som Erik Hamrén ovan:
Tummen upp för webbtidningar! :)

Bloggande superstädare

Uppsala har den här sommaren tagit ett ovanligt grepp beträffande städning. Kommunen har varje månad anställt fyra Superstädare som ska plocka skräp i fyra timmar om dagen och sen blogga om upplevelsen. Allt för att vi Uppsalabor ska bli bättre på att ta reda på vårt eget skräp, lägga det i papperskorgar, soptunnor och sopcontainrar. Lönen för bloggandet och städandet är hela 30 000 kr för en månad. Lite kontroversiellt kanske, för vi är många som skulle vara otroligt glada att få en sådan lön! Men syftet är behjärtansvärt, stan är ganska skräpig och det kostar massor att städa efter oss alla. För att inte tala om miljön...
(Skriver detta tillägg den 2 sept, tyvärr råkade Superstädarna ut för tråkigheter via Facebook enligt dagens UNT, läs här.)

Bloggande har alltså blivit ett sätt att försöka påverka, i betydligt högre grad än vad de flesta tror. Inför valet i september är det många av våra politiker som bloggar men även privatpersoner försöker tala för sin vara genom sina bloggar. Mest aktuella ämnen just nu är: politik, socialdemokraterna, alliansen, Wikileaks och val, enligt Bloggar.se. Genom att studera vad som skrivs i bloggar kan man samtidigt ta temperaturen på vilka händelser i samhället som berör och/eller upprör.

En del bloggar har ämnen som styr medan andra är mer i form av "dagboksanteckningar" tänkta att läsas av en mindre "idolkrets". Det är inte alla bloggar som lockar måste jag tillstå, men valet är vårt eget, vi läser vad vi själva vill. I ett tidigare inlägg skrev jag lite ifrågasättande om en viss del av bloggande.

Bloggandet är ett enkelt sätt att komma in i folks hem, lättillgängligt, snabbt och inga onödiga tryckkostnader, ej heller onödig pappersförbrukning och inga postutbärare behövs... så visst är bloggandet här för att stanna! Det enda problemet är bara hur man når "nya" läsare, inte bara de redan frälsta? Det tål att fundera på! En del tips på hur en blogg kan bli framgångsrik finns redan men det kanske inte räcker ändå?

Till sist, filmen visar hur Uppsala såg ut på den stora vårfesten, sista april. Superstädarna i september får ta hand om den stora höstfesten, resterna från Kulturnatten. Jag hoppas vi blivit bättre på att ta reda på vårt skräp då så de kan ägna sig åt bloggandet mer! Lycka till Superstädare!

Förföljd av digitala fotspår...

... skriver Peter Wolodarski om i dagens ledare i DN. En tankeväckande läsning om hur vi ska tänka kring det vi skriver på nätet.

Efter att ha ägnat en tid åt att kolla runt på nätet så måste jag säga att jag ibland blir både bekymrad och förvånad. Det är inte alla som tänker till innan de publicerar sina alster på nätet. En del talar tydligt om att de ska vara borta en period, likställt med "kom och gör inbrott - jag är ändå inte hemma"! Eller så vidarebefordrar man glatt information som i andras händer kan bli rena dynamiten! Andra lägger upp bilder som är lite pinsamma och som gör att personen/personerna verkligen inte framställs på bästa sätt. Ibland serveras information som man kan ifrågasätta om läsaren verkligen vill veta?

Och vad är det som säger att det man skriver eller fotograferar och lägger ut håller för att visa tio år senare? När man kanske ska söka ett eftertraktat jobb? Vill man visa bilderna på drinkfesterna då? Eller bikinibilderna?

Så innan du trycker på publicera, fundera över hur länge texten/bilden håller för att vara synlig? Kan det få konsekvenser i framtiden vad du skriver/visar? Är du minsta tveksam, vänta ett tag och tänk efter noga, en gång till, innan du publicerar.

Jag tror dock inte att vår kanin har de problemen, hans fotspår bryr sig nog ingen om. Jo, kanske den som ska torka bort jorden från tangentbordet!

Typsnitt!

I mitt städande av arbetsrummet efter ett långt läsår hittade jag nyss en artikel jag sparat från Upsala Nya Tidning, skriven 10 april-2010. Kanske redan gammal men ändå tänkvärd!

University of Wisconsin-Greenbay har gjort en studie om valet av typsnitt i e-posten:
"Genom att byta typsnitt i e-postprogrammen, från Arial till Century Gothic, spås toner- och bläckförbrukningen minska med 30 procent", läser jag i artikeln.

Jag fortsätter och konstaterar att Ecofont kommer på andra plats och Times New Roman först på tredje plats. Times New Roman som anses var den mest lättlästa av dem alla? Och kanske är den som används mest?

Nåväl, så länge som man enbart läser på nätet är det väl läsbarheten som är viktigast men den dag man ska skriva ut något så kanske man ska ta ställning för vilket typsnitt som är bäst? För vår värld är begränsad, ganska liten faktiskt! Och vår miljö är så sårbar, den ska dessutom hålla i massor av år till! Förhoppningsvis?!

Så "typ", tänk till!

För övrigt är jag smått allergisk mot ordet "typ"!

"Nätet mäktigare än pennan..."

... sa Nicklas Lundblad i dagens Sommarprogram i P1. Intressant och värt att lyssna på!

Nicklas som jobbar på Google berättade om hur skrivandet på nätet ökat och fortsätter att öka. Det som skrivs sprids snabbt och "var och en av oss blir starkare på nätet", sa han.

Vikten av att svara på allt skrivande tog han upp och betonade särskilt skolans ansvar att ta elevernas skrivande på allvar. Att alltid kommentera elevernas texter är lärarnas skyldighet och det gör man inte genom att använda röd penna, menade Nicklas.

Den digitalt lagrade informationen har idag en fördubblingstakt på 3 år berättade han vidare. Och den takten fortsätter att öka. Det innebär att vi år 2013 har dubbelt så mycket information som idag. År 2020 är fördubblingstakten nere på 72 dagar!!! En hissnande tanke, eller hur?

Nicklas påstod att vi står inför en vetenskaplig revolution, och genom att analysera skrivandet på nätet och studera sökningarna får vi lättare att förstå händelser i världen.
"Vårt gemensamma skrivande upptäcker världen", sa han.

Efter att ha lyssnat på Nicklas och tidigare läst boken "Googlekoden" (se inlägg 31 mars) är jag såld! Jag håller med om att nätet verkligen är mäktigare än pennan!!

Postlåda forts...

Det är inte bara jag som uppskattar den nya brevlådan tydligen. En vecka senare sitter fortfarande min tacklapp kvar men nu har en person till skrivit en tackhälsning på lappen. Eller så är det Postmannen själv som tackat mig?

Ska kanske sätta upp en lista och en penna??? Så att fler kan visa sin uppskattning???

Riktigt kul med kommunikation! Och spännande att följa vad som händer vid lådan!!!

Tack än en gång Postverket!

Postlåda!

I teknikens år 2010 blev jag idag glatt överraskad när kvarteret helt plötsligt fått en ny brevlåda! Nu slipper jag gå en halv mil för att posta breven till min mamma, brev som jag skriver minst 2 gånger per vecka.

-Varför mailar eller chattar du inte istället? tänker du kanske.
-Mamma har ingen dator! Och vill inte ha, trots att vi försöker övertala henne!

-Varför SMS:ar du inte?
-Mamma har ingen mobil! Och vill inte ha, trots att vi försöker övertala henne!

-Varför ringer du inte på den vanliga telefonen?
-Mamma hör inte så bra längre! Och vill inte ha hörapparat, trots att vi försöker övertala henne!

En postlåda, trots att den känns gammalmodig, blir i det här fallet mycket väsentlig för vår kontakt. Och vi "barn" har slutat att försöka övertala vår mamma till nymodigheter, är man 86 år så ska man väl få bestämma lite själv!

Tack Postverket för att ni satte upp lådan alldeles vid mitt hus, trots att jag inte klagat. Jag sätter mitt tack på lådan! Ni kan behöva lite uppmuntran! :)

Varför blogga?

I mitt sökande på nätet efter intressanta saker så hittade jag den här helt fenomenala gossen, Gloson. Han kommer från Malaysia och är endast 12 år gammal men klok som få!

Hans blogg heter: Gloson Blog "Social media, Blogging, and Tech Tips from a Kid". I den kan han bl.a. ge 22 anledningar till varför man ska blogga! Och kollar du vidare så får du många fler tips av allehanda slag.

Så vad väntar ni på, alla som läser det här? Blogga på!

Information kan vara svår att tyda...

... när den är bunden till platsen, dialekten, språket eller kulturen.

Det tänkte jag när jag såg skylten där man gör reklam för att man säljer "Körv och köla" samtidigt som man erbjuder "Thai-mat". Jag fångades så av skylten att jag inte kunde låta bli att ta ett foto när jag passerade. För mig är det givetvis solklart vad som säljs i kiosken bredvid men kanske inte för dig som läser det här?
För vad är "Körv och köla"?

När man gör skyltar och/eller ska informera om något så bör man alltid tänka sig in i mottagarens perspektiv, fundera på hur mottagaren uppfattar informationen. För annars kan syftet med informationen gå förbi! I det här fallet köps det kanske ingen korv och ingen CocaCola! Om man inte är norrlänning förstås!

Så ta alltid en extra sväng med det du producerar i informationssyfte, oavsett om du ska sälja körv eller skriva texter till föräldrarna i skolan, fundera över budskapet, fundera över språket och framförallt - använd mottagarens glasögon innan du gör allt klart!

Körv och köla, ja, varför inte?? Äsch, tar nog hellre Thai-mat!

Fokus: Fotograf!

Förut användes tidningens fotografer för att sätta fokus, ta bilder, på aktuella händelser som passade till tidningarnas nyhetsartiklar. Fotograferna skickades ut efter beställning från medarbetarna på tidningen. Nu är fotograferna själva i fokus genom förändringarna i medievärlden!

I Hälsinglands lokaltidningar läste jag häromdagen att alla tidningsfotografer sägs upp för att de, enligt artikelskrivaren, "inte behövs längre". Anställda journalister på tidningarna klarar jobbet mer och mer på egen hand, säger han vidare.

Ja, visst ser jag det när jag tittar i tidningen, journalisterna skriver, redigerar och tar sina bilder själva alltmer. Och inte behöver de släpa runt på tunga kamerautrustningar längre, utan allt finns bevarat för världen i den alltid medhavda mobilen. Ofta använder de även läsarnas snabbt inskickade bilder direkt från katastrofer, olyckor, bränder m.m.

Så tidningsfotograferna lever nu ett osäkert liv, de måste kanske hitta nya vägar till jobb. Övergår de till film? Eller porträttfotografering, konst..? Eller så börjar de att skriva? Och konkurrerar med journalisterna? Den som lever får se!

Så håll fokus på fotograferna!

Angående IKT-kursen...

Under studentfestligheterna så hamnar jag i intressanta diskussioner hos min kurskompis familj:
-Går du på samma konstiga kurs som mamma?
-En kurs där man får önska vad man vill göra? Där det inte finns nedskrivet några tydliga mål för att bli godkänd?
-Och bara 20 min för Wordprogrammet? Själv satt jag i 2 hela dagar!
-Ni lär ju er ingenting!
-Och det ni lär er, det är ju baskunskaper för oss elever?
-Vad är det för larv ni håller på med?

Min kurskompis och jag suckar, vi har fått många konstiga kommentarer kring vår kurs i ett halvår nu. Vi försöker hålla låg profil och lugnar oss med att det är förmodligen handlar om rädsla, nyfikenhet eller avundsjuka. Eller så är det sura miner för att vi mammor inte syns lika ofta i köket längre, inte heller hittar man oss bredvid dammsugaren särskilt ofta!

Men trots att mycket återstår innan vi lyftare är full-lärda (det blir man aldrig förresten) så har vi ändå gjort ett jättelyft i livet "so far"!! Med ett leende tittar vi bara på varandra och behöver inte kommentera ett dugg, för vi vet vad vi vet!!

Bloggar - vill du egentligen veta?

"Ingen vill veta var du köpt din tröja", så lät en låt som spelades var man än kom för några år sen. Den väckte lite tankar, jag blev nog mer blygsam med att berätta om mig själv faktiskt.

Nu är jag där igen, bloggar för fullt fast nu gör jag det för min egen del mer, en slags dagbok.

Men hur är det egentligen? Är man intresserad av att läsa om andras tankar, andras klädinköp, andra skoinköp osv? Titta ex. på Kissies blogg! Hon kallas trendsättare och ungdomarna slukar hennes tankar med hull och hår. De försöker härma henne i allt hon gör. Men är det vad de vill? Har de ingen egen vilja?

Vad tycker ni? Vill man kanske helst inte veta?

Slutar med en version av låten, en mer skämtsam eller allvarlig sådan, det beror på hur man ser på det, från en man som nog slutade sitt liv för tidigt, kan jag tycka!

Håll fingrarna i styr!

För en gammal lågstadiefröken blev starten på lärarlyftsdagen aningen svår, men rolig!

För de fnissiga kommentarerna lät:
-Inte kladda!
-Håll fingrarna i styr!
-Lägg tillbaka pennan!
-Bara en penna i taget!

Det var svårt för mig att hålla tassarna borta när jag stod där vid den "Interaktiva skrivtavlan", i folkmun kallad "SmartBoard". Jag ville både peka, rita, skriva och gestikulera på gammalt frökensätt och då fick både tavlan och jag spratt! Tilläggas kan att studenterna, som tränat mer, visade hur man kan dissekera en groda! Huh!

Men så kul det var! Jag kommer så fort jag kan att smyga in till en skrivtavla för att testa alla funktioner! Hoppas bara att ingen varken hör eller ser mig för det kommer inte att gå ljudlöst till. Ett och annat ord kommer säkert att slippa ur munnen! Inte alltid hörvänliga ord kanske?

Ser nu fram emot en egen stund på tu man hand med SmartBoarden! Är man lite galen då?