Ful-dans och action!

Nu har jag passerat ettårsdagen på mina båda bloggar, en IKT-inriktad kursblogg och en mer personlig tankeblogg. Antalet inlägg jag levererat under året på bloggarna är ungefär lika, men antalet besökare skiljer sig åt. IKT-bloggen har givetvis fler läsare av förståeliga skäl, både kurskamrater och andra studenter har ju tvingats att läsa min kursblogg för att kunna opponera och diskutera kring IKT-utbildningen. Några av våra inlämningsuppgifter skulle dessutom levereras i bloggform, kul och stimulerande då tankarna bättre kom alla till del.

Det som mest slår mig efter ett år drygt som bloggare är dock de inlägg som genererat flest besökare! Jag har tydligen lockat fler läsare när jag skrivit om Facebook, köttätande växter, hårlöss, solfilmen, stavtrugor, ful-dans och action girls.

Att det kommer läsare när man i sina inlägg nämner ordet Facebook är inte så konstigt kanske, ej heller hårlöss i lustider eller solfilmen i vårlängtans tider. Men att ful-dans och action girls lockar många läsare gör mig lite fundersam. Jag gissar att den som skriver in dessa ord i sökrutan på Google har något helt annat i tankarna än det jag avsåg med mina inlägg, eller hur? Nåväl, de kanske argt kryssade ner mina inlägg så fort de öppnade dem, för jag bjöd inte på den girl action eller ful-dans de tänkt sig!

Statistik i all ära, visst är det både intressant och skrämmande att titta på vilka inlägg som varit mest populära, men något som definitivt bara är kul är att se den geografiska spridningen av läsare. Just nu har jag en intensiv trafik från Guadelope på en av mina bloggar. Om jag inte visste att en av mina släktingar är där just nu så hade jag nog undrat vem den läsaren är?

Jag kastar längtansfullt blickar mot min släkting på nätet och inser att hon i alla fall inte behöver googla på vare sig stavtrugor, hårlöss eller solfilmer. Och att döma av hennes Facebook så är hon nu en riktig action girl!!!! En action girl som jag menar; som dansar, surfar, badar, solar, åker vattenskoter... kort sagt, hon sitter nog aldrig stilla! Heja Jenny!

Allt, lite eller inget?

En lärare kommer under de yrkesverksamma åren i kontakt med många personer, såväl elever som föräldrar. Under en tidsperiod har man flera gemensamma upplevelser och delar vardag i stort och smått. Vi blir alla viktiga för varandra, relationen mellan lärare och elev/föräldrar är oerhört väsentlig för hur lyckosam skoltiden ska bli. Det skapas ofta goda relationer som sedan kanske minskar ner, tonar bort, när eleverna och föräldrarna går vidare i livet.

När jag gick med i Facebook så hamnade jag i dubier hur jag skulle hantera vänförfrågningar. Jag är inte riktigt på det klara än med hur jag ska tänka. Detta gör att jag ibland väljer att skjuta upp vänförfrågningar till senare, vilket inte känns riktigt ok för mig. Kvarstår dock att jag måste ta ställning snart, vilka ska jag vara vän med? Vilka ska jag ha full tillgång till mina statusuppdateringar? Vilka ska jag minimera informationen till? Och behöver jag egentligen begränsa vad folk kan läsa och se på min profil, eller...?

En av mina favoritbloggare, Lotta Larsson, har idag gett mig lite hjälp på vägen. I hennes inlägg hittar jag en bra film från Teacher on Demand. Även om filmen är lite inaktuell (fb lite annorlunda nu) så är den är sevärd och sätter igång tankar hos mig, . Tack Lotta! Och tack Johan Lindwert som gjorde filmen redan hösten 2009.


(Filmen tydligen borttagen... synd för den var riktigt bra! Kanske går att hitta direkt på Teacher on Demand, sök på Johan Lindwert)

Omdömen...

Den dokumentation som förs kring varje enskild elev har ökat lavinartat under senare år. Lärarna ägnar alltmer tid åt att formulera individuella undervisningsplaner, åtgärdsprogram och skriftliga omdömen m.m. Det upprättas matriser för att underlätta formuleringar, styrdokumenten granskas, kunskaper rangordnas och kvalitetssäkras. Alla elever ska ha skriftliga omdömen, och om Björklund får som han vill ska dessa omdömen ges redan från förskoleklass.

Mötet med eleverna störs ibland av kraven på dokumentation och lärarna dignar i nuläget under pappershögarna eller i formuleringar. För att inte tala om föräldrarna som går hem efter utvecklingssamtalen med stora pappershögar att läsa igenom, om nu inte skolan börjat arbeta med någon form av digital dokumentation förstås, t.ex. Unikum.

Omdömen kan ges på många sätt, i skriftlig eller digital form eller ibland även som inspelade ljudfilmer, ex. Jing, där läraren läser in sina tankar och reflektioner kring eleven och dess prestationer. Detta sätt att ge omdömen via inspelat ljud kan vara ett nytt sätt att prova på att ge feedback till elever i skolan. Och då kanske särskilt när man granskar enskilda arbeten, uppgifter, där man dels vill ge respons på arbetet, dels ge tips på hur det kan bli ännu bättre. I sann Vygotskij-anda kanske? Nackdelen är väl att det blir en envägskommunikation när läraren ger feedback hemma ifrån arbetsrummet och eleven får motta omdömet vid ett senare tillfälle utan chans att fråga och be om eventuella förtydliganden.

Oavsett hur omdömen ges så följer responsen eleven sedan terminen ut, in i nästa läsår och kanske till och med genom hela skolan? Hela livet? För det mesta så är elever och föräldrar med i utformningen av omdömena men det händer även ibland att den information som ges, oavsett om den är skriftlig eller muntlig, kan vara svår för familjen att ändra på.

I farten när man som lärare ska leverera omdömen tappar man ibland elevperspektivet och glömmer att väga varje ord på guldvåg. Mitt i omdömena kan det ibland smyga sig in kommentarer/meningar som handlar mer om elevens person än om elevens handlingar, prestationer. Det kan vara förödande för en enskild elev att bära... Ex. kan det stå/låta att eleven kan vara envis, slarvig eller bli påfrestande för andra. Alla tre egenskaper som ligger mer på det personliga planet än på skolprestationen. Den elev som får se/höra det blir nog lite tilltufsad och backar förmodligen...

Beröm är bra i alla lägen, skapar ofta ännu bättre resultat och höjer elevernas självkänsla. Och det som ska förbättras ska vara kopplat till arbetsförmåga, inte personlighet! Glöm alltså inte att tänka in i elevperspektivet när det skapas omdömen, en självkänsla knäcks så lätt men är så svår att bygga upp igen. Och ska vi nu skriva omdömen för elever redan från sex års ålder blir varje omdöme ännu viktigare. För vad vill vi ha för elever i slutänden? Modiga, med härlig självkänsla och tilltro på livet, lustfyllda, fulla av tillförsikt och nyfikenhet? Eller kuvade, tilltufsade personer som backar alltmer i självkänsla? I självförtroende? Och blir alltmer försiktiga i gemenskapen? ... Bara en tanke...

Man kan bli arg...

...för många saker. En del kan tyckas banala men för personen som drabbas centrala!

I takt med den snabba tekniska utvecklingen ökar även kraven på förnyad utrustning i hemmen och nya former av abonnemang tillkommer. Dessutom tillkommer alla bruksanvisningar man ska ta sig an.

Telefonen som tidigare användes enbart för att ringa på har nu blivit en liten bärbar dator. Den gamla tjock-TV:n har ersatts av platt-TV:n och fungerar samtidigt som dataskärm eller vice versa. Den gamla videobandspelaren är borta och ersatt med inbyggd hårddisk. Ett hem utan internet är inte tänkbart längre. Och en så enkel sak som radion, även den kan skapa frustration, .... lyssna på inspelningen nedan så förstår ni.

Jag lider med damen i fråga, hennes reaktion är kraftig och hennes upprördhet förmodligen så sann som den skildras! För när man precis skaffat sin utrustning, fått allt att fungera så är det dags att uppdatera/förnya utrustningen igen. Eller så blir det inte som man tänkt sig, utrustningen fungerar inte som man själv vill!

Juniorerna hemma nästan gläds när det nya börjar bli gammalt, när det åter är dags att köpa nytt, men en annan tittar djupt i plånboken och undrar...

Knyta ihop säcken och leverera!

Två dagars IKT igen, de här dagarna de sista i vårt lärarlyft! Det var dags att knyta ihop säcken, dags att leverera!
-Hur visa vad vi fått?
-Hur visa vad vi kan?
-Hur sammanfatta?

Med Måns råd i bakhuvudet så gällde det att vara selektiv i sina framföranden!
-Less is more!
-Mindre text, mera bild!
-Inte för många "slides"! (bilder, sidor)
-Den dramaturgiska "Valen" med: Anslag, konflikt, fördjupning,
upplösning och avslut!
-Inta rummet!
-Ögonkontakt!
-Tystnad talar!
-Våga ta ut svängarna mer!
-Fånga passningen inledningsvis, gärna ta upp något aktuellt...
-Igenkänningsfaktor ger kontakt!

Vi var en brokig skara IKT:are som såg mycket seriöst och ödmjukt på uppgiften. Med tidsfaktorn i bakgrunden levererade vi så gott vi kunde. Och med åhörarna i åtanke presenterades IKT-tankar från flera perspektiv, allt ifrån barn till vuxen, från elev till lärare, men det vi inte kunde visa var våra inre känsloresor. De var svårare att paketera och leverera!

En konstig tomhet efteråt, en konstig känsla av sorg, samtidigt en glädje och stolthet över vad vi lärt oss. Vi var flera som önskade att vi inte skulle bli godkända för att kunna fortsätta vår utbildning ett tag till. Men så blev nu inte fallet...

Efter det en utvärdering av allas våra insatser, tänkvärda tips och reflektioner att ta med sig inför framtiden. Några saker att ta bort, några saker att lägga till och sist men inte minst - en blick på oss själva från åskådarposition. Nyttigt, läskigt men viktigt!

Så slog klockan 12.00. Utanför strålade solen från en blå himmel. Några enstaka snöflingor kom sakta virvlande förbi och flög ljudlöst vidare. Dagsljuset bländade våra stundtals tårfyllda ögon när vi lämnade Blåsenhus.
-Vilken resa vi gjort tillsammans!
-Tack för allt...

Stor kram till Måns, Lars, Åsa B.L., Lena, Peter, Mian, Magnus, Karin och Åsa.

Att tappa kontrollen...

I ett tidigare inlägg skrev jag om datorernas försiktiga intåg i skolans värld. Hur datorerna fick en undanskymd plats i klassrummen och oftast fick funktionen som dammsamlare. Lärarna gjorde stora lovar kring datorerna till skillnad från eleverna som istället kastade längtansfulla blickar bort mot datorerna. Eleverna längtade så efter att få kasta sig över datorerna, både för att skriva på dem och att få titta ut i omvärlden.

Inte förrän år 2011 står nu skolan inför kraven att datorerna SKA användas i större omfattning än tidigare. I nya läroplanen skrivs om datoranvändning i olika ämnen, redan från tidigare år ska eleverna lära sig att använda datorn som ett hjälpmedel för att skriva, redigera, producera, spara och ändra i både bilder och text. Det kunde dock vara ännu tydligare krav, enligt min mening. Likväl är det nu dags för skolans personal att ta sig an den moderna tekniken!

Men vad är det då som händer ute på skolorna? När jag själv kastade mig in i lärarlyftsutbildningen med glädje, förväntan och lust möttes jag på min egen skola även av andra känslor. Det fanns visserligen glädje och förväntan men en mycket stor portion av rädsla, oro och ångest. Jag funderade vad rädslan och oron bestod i och konstaterade att det förmodligen handlade om rädsla för att tappa kontrollen! I min och min kollegas kommande kursredovisning på Blåsenhus kommer vi att berätta om detta.

Läraryrket innebär att leda och entusiasmera eleverna till stordåd men kräver även en lärarroll som nu är på väg att förändras. Från att ha varit ledaren som hållit i kunskapsöverförandet, ofta via läromedel, så har nu omvärlden letat sig in i våra klassrum långt mer. Kunskaperna finns inte enbart konkret i bokform längre utan måste letas fram, användas och presenteras i andra former än tidigare. Smörgåsbordet står uppdukat mitt framför elever och lärare, men de rätter som tillagas är inte längre kontrollerbara för läraren på samma sätt som tidigare. Läraren måste inta mer en handledande roll, vara mer flexibel i tänkandet och nyfiket studera/handleda de nya stordåd som görs av eleverna. Äntligen kanske undervisningen kommer att utgå mer från händelser i omvärlden och ske mer i dialogform än tidigare? (min not.)

John Steinberg har idag i sin blogg tipsat mig om en intressant artikel som handlar om hur skolorna ska tänka inför anskaffandet av fler datorer. Det handlar inte enbart om antalet datorer utan hur man ska tänka kring datorer:
-se datorerna som ett verktyg,
-tänk annorlunda om undervisningen,
-ge lärarna undervisning i IKT, stötta dem så mycket som möjligt,
-få lärarna att använda sig av datorerna i det dagliga livet, här har rektorerna en viktig roll.

Efter det här fortbildningsåret har jag insett vilka fantastiska möjligheter som datorernas användning kan tillföra skolorna, men jag inser också att den största utmaningen består i hur vi ska få personalen att våga anamma den nya tekniken. En personal som inte längre känner att de tappar kontrollen när de tillsammans med eleverna reser ut i omvärlden. Och att de låter eleverna få visa upp sina stordåd inte bara i pappersform innanför klassrummets väggar utan även online till släkt och vänners stora förtjusning.

För att uppnå det krävs fortbildning och stöd till personalen i första hand. För utan personalens trygghet och lust kommer inte eleverna att få tillgång till den moderna tekniken. Då blir det dammsamlare av datorerna igen! Sen får vi inte glömma att det inte alltid är helt enkelt, oväntat trassel kan uppstå helt plötsligt. Men utmaningar är till för att tas - mot år 2011 med språng!

BB

= Blogg Beroende! Så snabbt man blir det!

Jag följer många bloggar, både bloggar om skolan och samhället men även mina vänners och släktingars bloggar, och gläds åt alla positiva nyheter och händelser. Men samtidigt blir jag så orolig, för om inget hörs från bloggaren så misstänker jag ofta det värsta.
-Nu har det hänt något!
-Varför inget inlägg?
-Mår personen dåligt?
-Vadan denna tystnad?

Samtidigt som bloggandet skapar närhet och ger inblick så medför det också ett större känslomässigt engagemang. Många av de händelser som personerna berättar om i bloggvärlden hade jag tidigare inte haft en aning om. Min käre bror säger att han inte alltid hinner läsa det hans båda barn skriver om, och att jag som läser dagligen förmodligen vet mer om hans barn än han själv. Och så kan det ju vara, men endast till viss del dock...??? För det som skrivs i bloggarna förmedlar oftast mer av dagliga händelser, det är sällan man skriver om sina allra innersta tankar.

Likväl gläds jag åt närheten jag får via alla bloggar. Och likväl känner jag med dem..... så länge de bara bloggar! Men inget inlägg, då går oron i gång i mig...
-Varför är jag så´n?

Endast mamma är vaken!

Nyårsnattens firande är hårt,
raketerna gnistra och glimma.
Att ta sig hem på oplogad E4 är svårt,
det hinner bli nyårsdagstimma!
Nu sover nästan alla i egen säng,
mätta och belåtna efter kvällens sväng.
Snön lyser vit på taken,
endast mamma är vaken!

Tyst är nu natten efter glam och fest,
livet där ute är fruset,
i köken syns spår efter middagens rest,
tomma champagneglas vittnar om ruset.
Mamma lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, vad nya året må vara.

Nyårsnattens firande är slut,
alla har slutat att stimma.
På Facebook ses hälsningarna ebba ut,
långt efter midnattstimma!
Mamma förundras över nätets liv,
går mot det nya IKT-året med stora kliv.
Snön lyser vit på taken,
endast mamma är vaken!

Nystädat inför 2011?

I mellandagarna ägnas en del tid åt eftertanke, dels summeringar av året som gått, dels kastas en del nyfikna blickar framåt i kalendern inför det nya år som kommer. På något sätt ska det gamla året sorteras, märkas, etiketteras och stuvas ner i minnesarkivet för att man ska kunna möta det nya året i nystädat skick. Och det är inte alltid man kommer ihåg vad som hänt, åren tenderar att gå ihop men så är det inte nu för...

... när jag tittar igenom och städar upp i min dator kan jag snabbt se vad som hänt under året, vilka tankar jag haft, vilka händelser som jag varit med om, vilka frågor som väckts...

Allt finns bara ett knapptryck bort; i mina bloggar, i Photostorys eller några filmer på Youtube... vem trodde det i januari 2010?
(På bloggar i stort skrivs det i nuläget om allt ifrån politik, via vinter och snö till shopping och sd.)

Inför nyårsaftonen, som egentligen är en dag precis som alla andra, har jag nu summerat, sorterat och etiketterat året med hjälp av datorn. Allt för att börja på ny kula på lördag!

2010 blev för mig ett IKT-år: Intensivt Kunskapsutvecklande i Tiden!!!
Tack för ett härligt år med en härlig lärarlyftskurs i IKT!

Gott slut... och Gott Nytt År till er alla! ;)

Bruksanvisningen svår?

Jovisst, så kan det vara, bruksanvisningar är ofta skrivna av de som redan kan och då blir det ibland svårt att förstå. Skrivaren glömmer att nämna det mest väsentliga.
Sen finns det andra tillfällen förstås, och då behövs inga ord, se det här på film istället... ;)

Facebook nya anslagstavlan?

-Har du inlett ett nytt förhållande?
-Har du träffat en ny person som du vill leva ihop med?
-Och den personen tycker lika som du?
-Då måste ni båda först meddela detta på Facebook, att ni har ingått ett förhållande, annars är det inte "på riktigt"!

Så lyder tongångarna i den umgängeskrets jag mött under julledigheten. Ingenting blir taget på allvar förrän båda tillsammans uppdaterat sina konton på fb och markerat att de har inlett ett förhållande, då först inser omgivningen att nu är det seriöst menat.

I gamla tider räckte det med att säga att man var ihop för att basunera ut sitt nya förhållande men nu är det tydligen andra krafter som styr deklarerandet. Frågan är om det så småningom kommer att bli så att man både efter förlovning och bröllop också måste markera det på fb för att det ska bli riktigt socialt accepterat?

Jag har tidigare skrivit om några regler på fb som inte finns nedskrivna någonstans men då visste jag inte om att det även fanns vissa normer för att sprida sin förhållandeinformation på fb. Visserligen skiftar kanske reglerna mellan olika grupper, personer och områden. Det är dock viktigt att man sköter sitt fb-konto på ett socialt acceptabelt sätt annars blir det problem.

Jag fascineras över hur ett socialt medium kan få så´n genomslagskraft över hela världen och undrar vad det beror på?
-Är det ett rop efter kontakt som gör att fb blivit så stort?
-Är det ett behov av att få känna närhet i en omgivning som blivit förändrad jämfört med tidigare?
-Vill man synas mer utåt idag? Få mer publicitet?
-Eller är det IT-utvecklingen som öppnat nya möjligheter till social kontakt?

Enligt forskning kan man ha ungefär 200 aktiva kontakter i huvudet, sen måste man avsluta, ta bort, några kontakter för att få in nya. Om man tittar i personers konton på fb så har många mer än 500 kontakter i sin vänkrets!
-Klarar man att hålla över 500 kontakter levande?
-Behöver forskningen kanske göra nya studier på våra hjärnornas utrymme?
-Har vi blivit smartare?
-Har dagens hjärnor större utrymme för social gemenskap online?

Den som lever får se! Jag kanske ska publicera inlägget på fb? ;)

Från tråd och lakan... (God Jul)

Det var julen 1959, pappa kom hem från jobbet med en låda och sin arbetsportfölj. I lådan fanns en hiskeligt stor och konstig apparat. I portföljen låg en liten, liten ask med tråd bland alla papper. Pappa packade upp apparaten och letade efter något att ställa den på. Jag passade givetvis på att pilla lite på asken. Paket lockar ju alltid barn till sig...
-Du får inte röra asken, sa pappa samtidigt som jag öppnade asken och tog ut en rulle med en slags metalltråd.
-Men det är ju sytråd, sa jag och tittade bedjande på honom.
-Nej, lägg tillbaka rullen i asken, det är en film, ingen sytråd, sa pappa.
-Det är en tecknad film som heter Jultomtens verkstad!

Att nämna film, och tecknad sådan, på den tiden var som att ta fram ett magiskt trollspö. Alla barn tystnade omedelbart, stannade upp i det man gjorde och blinkade himmelskt med ögonen för film fanns inte i vardagen. Och att man skulle kunna se en film i det egna vardagsrummet var helt overkligt! Man visste ju inte ens vad TV var...

Pappa trixade med apparaten och trådrullen, mamma hängde upp ett lakan framför vår bokhylla och vi barn satt stilla i stum förväntan. Efter en stund var det så dags, lampan i taket släcktes och pappa tryckte på en knapp. Tråden rullades in i apparaten, det rasslade till och på lakanet kunde man skåda Jultomtens verkstad! Jordens underverk!!!

Idag samlas man kring tecknad film, Kalle Ankas jul, på julafton mest för att det är tradition. Man tittar lite avmätt på spektaklet och konstaterar att filmerna inte har särskilt mycket att locka med längre. Och det som visas kommer inte via tråd, ej heller via filmremsor utan nu är det digital visning som gäller.

I mig härskar fortfarande lite lyckorus när Jultomtens verkstad startar strax efter kl 15 på julafton, jag glömmer aldrig den första gången. Jag kan dock fortfarande inte förstå hur en tunn sytråd kunde bli film och att det faktiskt fungerade, trots att mina barnfingrar dragit i tråden, virat den lite och rullat upp den på rullen igen.

Till sist: från mig till er alla: En riktigt God Jul!!!
Och glöm inte att förundras över de senaste årens rasande utveckling, från tråd och lakan till digitalt format... men jultomten, han är sig lik!